Everything can change in one second - Kapitel 2
Detta har hänt:
"Niall hade råkat skjuta sig i låret och det rann snabbt ut blod ur såret. Jag gjorde allt för att hålla honom vid medvetandet tills hjälpen kom. Inrusande med Zayn i täten kom tre sjuksköterskor.
Samma kväll fick Niall åka hem till Irland."
Louis’s perspektiv:
Jag kollade förtvivlat i varenda del av min stora garderob, ingenting! Åh, jag MÅSTE verkligen shoppa idag, Liam kanske vill med, hoppas det!
Bäst att jag ringer honom, förhoppningsvis är han inte butter över det som hände förra veckan. Jag kysste hans flickvän på fyllan, fast till Liam sa jag att det var hon som hade hoppat på mig, Liam gjorde slut med henne och jag har inte vågat prata med honom sen dess...
Jag slog hans nummer som en repeterad dans och la telefonen mot örat, signalerna ljöd.
”Hi... Louis” han lät lite misstänksam mot mig.
”Oh hey Liam, I’m sorry that I haven’t called until now” otåligt väntade jag på svar.
”It’s okey, I haven’t been better myself”
En klump lossnade av lättnad och jag andades ut.
”So now when i’m sure we’re okey, I wanted to ask you if you wanna go shopping?”
”Louis, you have very many clothes, do you really need more?” Sa han retsamt och fnissade.
”Well, I have nothing to wear... So the answer to that will be a big fat YES!”
”Okey, okey” skrattade Liam, ”will you pick me up?”
”Yeah buddy, but gotta get dressed now. I’m with your house about an hour, bye!”
Jag kunde inte sluta le, jag var så rädd att han skulle vara arg på mig, skulle jag mista Liam så vet jag inte vad jag skulle göra...
Nialls perspektiv:
Även fast än benet kändes skit så kändes det otroligt skönt att vara hemma igen, efter nästan ett år i militären.
Min mamma satt vid sidan av mig och kollade med en orolig morsblick på mig, jag log åt henne för att lätta hennes oro.
Hon kollade på mitt bandagerade ben med en mild blodfläck på och tårar började rinna nerför båda hennes kinder, tysta och stilla tårar.
”Mom, I’m okey, I promise! You don’t need to cry”
Nu kom även det klassiska hulkande ljudet - då gråt slutade vara vackert.
”Niall, I really need to go and eat, is it okey?” frågade hon mig när hon hade lugnat ner sig.
”Yes mom, i’ve already told you - I’m okey!”
När mamma hade gått ut, kom en ung sjuksköterska in, jag tror hon var en praktikant.
”Hi, I’m Sue!” Sa hon och tog upp min journal. Hon började le när hon läste innehållet.
Tyst för sig själv viskade hon ”Niall Horan... 19 years... Shoot in leg... Military...” Hon vände långsamt upp sin blick mot mig igen och nu hade hennes leende rent ut sagt blivit läskigt. Hon såg nästan psykopatisk ut. Hon tog några långsamma steg och ställde sig bredvid min säng.
”Well Niall, promise to not say this to anyone” sa hon hastigt och kastade sig över mig - kysste mig.
Jag skrek till av chock och puttade henne ifrån mig.
”What are you doing?! Are you crazy?!”
Av min förvåning stod hon fortfarande och bara tittade på mig och log. Hon gick sakta tillbaka till min journal, bläddrade lite i den och gick sedan till dörren. Precis innan hon gick ut stannade hon till, stirrade på mig.
”Bye Niall, can’t wait to see you again” och med fjäderlätta fötter skuttade hon därifrån innan jag hunnit svara.
När jag chockat fortsatte titta genom dörrhålet, råkade jag få ögonkontakt med en gammal man som satt i rullstol i korridoren utanför.
Han log. ”Your girlfirend aye? She has a nice bottom”
”What?! No! She’s not my girlfriend!” svarade jag förtvivlat.
”Well, I belive what I see” sa han och rullade iväg.
Everything can change in one second - Kapitel 1
Harrys perspektiv:
Det dramatiskt ljusa ljuset bländade mig, även under stängda ögonlock. Jag krängde mig runt på mage i den hårda sängen och stönade missnöjt. Jag ville inte.
Nu ljöd det en fruktansvärt hög röst i högtalarna inne i den långa sovsalen.
”Time to get up. Now!”
Jag satte mig rätt upp och tittade på de andra halvnakna killarna som var i samma sits som jag. Vi alla drog varsin långsam suck, nu var det dags att klä på sig. Jag började med det understa lagret. Det var ett smutsvitt underställ och strumpor, sen var det dags för en fleecetröja som värmde skönt.
Till sist var det bara det yttersta lagret kvar, grova militärmönstrade byxor och en likadan jacka, jag tog på mig mina täta stövlar och greppade tag i den militärmönstrade hjälmen och satte den under armen.
Jag började långsamt vandra ut ur sovsalen.
”Morning Zayn and morning Niall!” Jag blev alltid piggare av att se mina vänner och hälsade på dem glatt.
”Morning Harry” sa dem i kör med sömniga röster.
Frukosten var som vanligt otroligt näringsrik och hela kroppen pumpade av energi, eller... Nej, frukosten i det halvdana lägret bestod av en slaskig gröt som smakade som om den var en vecka gammal. Jag rös av blotta synen av den, men jag är ju tvungen att äta och må så vara.
När frukosten var klar, började dagens första träning, med andra ord lerkrypning som jag och dem andra komiskt kallade det. Det finns inte så mycket mer att säga om det, vi kröp i den fruktansvärt upptrampade leran och sköt på måltavlor.
Men efter det fick vi en belöning - köra stridsvagn. Alltid lika kul att plöja genom skogen, förstöra- och skrämma allt i sin väg. Efter det var det vapenrengöring som gällde, alltid lika långtråkigt!
Jag satt mitt i mellan Zayn och Niall, vi hade var sitt stort gevär i knäet och vi putsade på i god takt. Utan att jag hann blinka hörde jag ett otroligt högt skott höger om mig och som i slow motion såg jag Niall ramla ner på golvet. Jag och Zayn kastade oss över honom nästa sekund, Niall skrek gällt av smärta.
”Zayn! Go get help!” Skrek jag i panik och Zayn rusade iväg.
Niall hade råkat skjuta sig i låret och det rann snabbt ut blod ur såret. Jag gjorde allt för att hålla honom vid medvetandet tills hjälpen kom. Inrusande med Zayn i täten kom tre sjuksköterskor.
Samma kväll fick Niall åka hem till Irland.
Ska fixa designen först
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
